Bara mänsklig!!
Idag fick jag ett psykbryt på jobbet. Nu har nämligen min bägare runnit över... Det är inte mänskligt längre..Nu får det vara bra. 
Jag har jobbat i helgen, i lördags hade jag vad vi kallar HELTUREN. Den innebär att vi börjar jobba kl 07,00 och slutar 22,00 (om vi har tur), på det har vi 2 1/2 h raster (om vi har tur, vilket vi sällan har). Den första rasten är 11,30-12,00 och den andra brukar vara vid 18,00-18,30. Vi jobbar alltså 14h effektiv tid, och då menar jag verkligen EFFEKTIV TID. Vi har ingen kaffe/fika paus eller kisspaus för den delen heller. Jaja tänker ni kanske, det är ju bara att ta det ändå, men så funkar det inte. Vi har varje minut under dagen utstakad. Börjar 07,00, då ska jag kolla vad jag ska göra under dagen, prata med sina arbetskamrater, plocka iordning nycklar och andra saker som man ska ha med sig ut i tjänsten. Efter det ska man gå ut till sin cykel (ja vi cyklar i ur och skur, solsken som hällregn eller snöstorm....07,17 ska jag vara hos kund till typ, 07,35 för att sedan vara hos nästa 07,46 osv...så håller det på hela dagen... I lördags var det snöstorm i Karlstad vilket innebar att det inte gick att cykla och vi som inte har någon restid...det sket sig ju i starten...sedan krånglade det "till sig" hos en vårdtagare...fick ringa Dsk som inte svarade (fel på deras telefoner)....KAOS var bara förnamnet. En arbetskamrat som var inne på KVAL övertid fick stanna kvar ännu längre...Vi har nämligen inga och då menar jag inga vikarier!!! Det finns nämligen ingen som vill jobba kvar när de väl har börjat...det brukar stanna ett par dagar, sedan fattar dom hur vi har det och drar...Vilket jag förstår....
Jag var helt slutkörd efter hellturen, kroppen kändes som bly och huvudet hängde inte riktigt med på slutet...Fick ta värktabletter när jag gick upp i söndags.
Har fortfarande ont faktiskt, i ljumsken...har ju pulsat i snödrivor i 14h!!! Imorse när jag kommer till jobbet får jag höra att det fattas en personal, VABB, och vi skulle inte få in någon...ÄRLIGT! Hur faan ska jag ä kunna ta någon mer? Har ju min dag uppstakad minut för minut....NEJ nu j/%&""#¤%/( tänkte jag...det rann liksom över...å jag in till våran chef som sitter i rummet bredvid. Först slängde jag telefonen på hennes skrivbord (den exploderade nämligen i mitt öra i lördags) och talade om att helgen hade varit förjävlig...IGEN!!!! Hon tittade på mig som att det var första gången hon hade hört det! (vilket hon Jag fullkomligt skrek åt henne, och grinade. Jag talade om att jag hade haft 57 st vårdtagare på 14h i lördags!!!!FEMTIOSJU!
14h*60= 840
840/57=14,7
14.7 minuter hade jag på varje vårdtagare i snitt, men då är ju inte transport sträckan medräknad. Så dra bort minst!!! 4 minuter på varje. Vi kan alltså säga att jag snittade 10 minuter hos varje vårdtagare...Gamla, vissa närmar sig 100 år, de ska ha hjälp med hygien, påklädning, bädda, hjälp med frukost, toabesök, sitta kvar under måltid mm mm och det har jag 10!!!!!minuter på mig, sjukt!!
Jag skrek till min chef att det var hon som hade det yttersta ansvaret som chef att se över mitt schema, det ska faan vara humant, både för mig och kund. Nu är det bra, nu orkar vi inte mer....Jag ska inte behöva må dåligt när jag ska till jobbet, ha ångest, tryck över bröstet och ont i kroppen. Jag ska inte behöva jaga tid hela dagarna på min arbetsplats... Försökte få henne att förstå att det inte finns någon personal för att det inte är humant att jobba här, det är ett dårhus, vikarierna stannar inte kvar för de pallar inte tempot!!! FÖRSTÅ!! Det hjälper inte att de får tag på någon vikarie, för efter 2 dagar i hemtjänsten så har de flytt fältet och kommer inte tillbaka. De måste lyssna, vi har larmat om läget länge nu, varför har du inte lyssnat frågade jag? Varför var du tvungen att köra det här i botten? Hon fattade tydligen att vi också hade en gräns....och min kan jag lova, den är nådd nu
Jag kommer inte att jobba en heltur till med den planeringen sa jag, ser jag det igen så kommer jag vända i dörren och gå hem...sparka mig om du vill...men så är det!!
Hon blev rätt irriterad på mig, det såg jag lång väg...Jag ställde på henne rätt hårt...
Fortsättning följer...
Kram Jenny